Utställning - Tre platser – tre skeenden i Piteås historia

Piteå museums basutställning berättar historien om de tre platser som varit skådeplatsen för Piteås historia: Gamla Kyrkbyn, Öjebyn och det nuvarande Piteå. Utställningen visar bland annat en stor modell av stadsplatsen på Häggholmen, som den såg ut 1898.

Modellen är en autentisk rekonstruktion av hur den traditionella trästaden såg ut före förra sekelskiftet, långt innan den stora stadsomvandlingen satte in. Den baseras på Victor Åbergs stadskarta från 1898 samt äldre fotografier. I utställningen visas även stadsplaner från olika tider, som avspeglar stadens historia från grundläggningen i Öjebyn 1621 och in i modern tid.

Modellbygge: Johan Tirsén, Stenman & Stenman
Ljud- och ljusanläggning: Live Sound AB
Ljud: Dick Cederqvist

Gamla Kyrkbyn och Öjebyn

Den första kyrk- och marknadsplatsen i området anlades i Gamla Kyrkbyn på 1320-talet. Platsen är belägen omkring tolv kilometer uppströms älven. Den övergavs efter en brand vid 1400-talets början. Flytten föranleddes förmodligen också av att landhöjningen vid denna tid försvårat seglationen in till hamnen. Kyrkplatsen flyttades då till en ö längre nedströms.

Den by som växte upp runt kyrkan kom att kallas Öjebyn, ”byn på ön”. När Piteå fick stadsprivilegier 1621 förlades den nya staden till Öjebyn som då redan var en etablerad samlingsplats.

Häggholmen – Nya Piteå

Efter en brand 1666 som ödelade större delen av staden flyttades denna från Öjebyn. En av anledningarna var att hamnen och farlederna till densamma på grund av landhöjningen återigen blivit för grunda.

En av de platser som utpekades för den nya stadens läge var handelsplatsen i Storkåge, nuvarande Kåge, ett förslag som skellefteborna starkt förordade. Med detta förslag skulle staden också döpas om till Hedvigstad efter änkedrottningen Hedvig Eleonora. Borgarna i Piteå motsatte sig dock detta å det skarpaste och efter många diskussioner beslutades att staden skulle flyttas till Häggholmen – en ö invid Piteälvens lopp alldeles vid kusten.

Hade Storkåge blivit platsen för den nya staden hade det Piteå vi känner idag mest troligt aldrig uppstått och inte heller Skellefteå.

Den nya stadsplanen – rätt dessein

Uppbyggnaden av den nya staden startade 1667 och skedde efter en stadsplan som ritades centralt i Stockholm. Upphovsmannen är okänd, men planen motsvarar helt de stadsplaneideal som då var gällande i Europa. Planen är en enkel rutnätsplan, men den okände arkitekten har med enkla medel också lyckats ge staden ett monumentalt uttryck, bland annat genom att utnyttja höjdskillnaderna i terrängen.

På holmens högsta punkt lades ett kvadratiskt torg, en samlingspunkt för handeln som medvetet gestaltades som ett slutet rum i staden. Torget har skapats genom inskärningar i fyra kvarter, så att gatorna korsas mitt på torget. Det kvadratiska rum som uppstod kringbyggdes med hus.

Torget gav staden den prägel av monumentalitet, symmetri och harmoni, som eftersträvades i den samtida stadsplanekonsten och som hade sina rötter i den europeiska renässansen. Torgformen var inte unik på 1600-talet, men idag finns endast två hörnomslutna torg från tiden bevarade i Sverige. Det andra finns i Uppsala.

1675 byggdes Rådhuset upp invid torget och namngav också detta: Rådhustorget. 1686 byggdes en kyrka för den nya staden, men på grund av platsbrist och brandfara valde borgarna att bygga upp denna på fastlandet norr om staden.

Bränder och landhöjning

Två gånger har Piteå brunnit ned: 1721 under Stora nordiska kriget och 1809 under Finska kriget. Båda gångerna var det ryska armékårer som ockuperade, plundrade och brände staden. Den ryska taktiken gick ut på att bryta ned den svenska krigsviljan och uttömma landets resurser genom att bränna kuststäderna.

Efter Finska kriget skapades länet Norrbotten genom en avdelning av det tidigare till ytan enorma Västerbotten, som utgjorde nästan en tredjedel av Sveriges yta. Piteå kom att bli den första residensstaden, mellan åren 1819 och 1865. Därefter flyttades länsstyrelsen och landshövdingens residens till Luleå som nu blivit en större stad än Piteå.

Under 1900-talet började Piteå, till följd av den inkomstbringande fiske- och sågverkseran, att växa utanför sina ursprungliga gränser. Nya stadsdelar skapades och befolkningen ökade. På grund av landhöjningen förändrades stadens utseende markant när Sundet, det vatten som skiljde ön från fastlandet, slutligen på grund av landhöjningen blev för smalt och grunt för att fylla någon funktion. Det fylldes då igen och kom senare att bli till Sundsgatan.

Hamnen blev likaledes för grund för att skepp skulle kunna komma in till staden och 1973 öppnades Haraholmens djuphamn.