När Piteå stad grundades 1621, anlades den på kyrkplatsen i Öjebyn, som då redan var bebyggd. Det är känt att doktor Olof Bure, som var tidens främste stadsplanerare, reste upp från Stockholm för att hjälpa de blivande stadsborna att staka ut en plan för bebyggelsen.
Kartor av staden visar att stadsplanen präglades av ett mönster av gator som följde naturliga höjdskillnader i terrängen och därför svängde av i kurvor. Även kvarterens former var oregelbundna.
Bildtext: Piteå gamla stads gator och kvarter. Karta från 1600-talet.(Original i Lantmäteristyrelsens arkiv, Riksarkivet.)
Gamla Piteå låg i Öjebyn, på platsen för den nuvarande kyrkstaden som ännu finns kvar. På kartan är staden utmärkt av tullstaketet som inhägnade hela staden. Alla varor som fördes in i staden förtullades vid de tre tullportarna. Två portar låg där landsvägen mötte staden i söder och norr. En tredje fanns i närheten av den norra porten. Tullstaketet sträckte sig även ut i vattnet och inhägnade hamnen i Storavan. Stadens läge var strategiskt valt. Kyrkplatsen var sedan medeltiden bygdens centrum och en etablerad handelsplats. Här låg hamnen, här sammanstrålade vägarna från sockens alla delar och här hölls gudstjänster, marknader och ting.
Den gamla staden ödelades 1666 av en vådeld. En maktkamp utbröt då mellan de som ville flytta staden längre söderut, till Kåge i Skellefteå socken, och de som ville återuppbygga den i Piteå socken. De senare segrade till sist och utsåg den så kallade Häggholmen till ny stadsplats eftersom farlederna till den gamla hade blivit för grunda.