Uppbyggnaden av den nya staden på Häggholmen startade 1667 och skedde efter en stadsplan som motsvarade de ideal som då var rådande i riket.
Planen bildar en rektangel som lagts ut över hela holmens längd. En lång huvudgata löper genom staden och korsas av fyra korta tvärgator. Gatorna är jämnbreda och tecknar ett rätvinkligt rutmönster som avgränsar tio rektangulära kvarter. Detta gatmönster finns i huvudsak bevarat än idag. På holmen högsta punkt lades ett kvadratiskt torg, en samlingspunkt som faktiskt också medvetet gestaltades som ett slutet rum i staden.
Bildtext: Anläggningsplan för nya staden på Häggholmen, handritad karta från 1667 (Original i Lantmäteristyrelsens arkiv, Riksarkivet.)
Den plats på Häggholmen som borgarna utsåg för den nya staden Piteå var på flera sätt idealisk: Där fanns en god grund att bygga på och tillgång till friskt vatten. Läget på en ö i söder innebar ett gynnsamt lokalt klimat. Öläget var väl valt även ur försvarhänseende och med tanke på tullbestämmelserna, som innebar att alla varor som fördes in i staden skulle förtullas. Där fanns också en bra hamn, med tillräckligt djup och skyddat läge. Däremot kom staden att under drygt ett sekel att ligga vid sidan av den allmänna kustlandsvägen, som först 1765 drogs förbi staden.
Köpstaden förblev agrar lång fram i tiden. Enbart stadsnäringar som handel och hantverk kunde inte försörja den unga stadens befolkning, som därför var beroende av jordbruk och boskapsskötsel, som bedrevs på stadens ägor, och av fiske.
År 1721 var ett ödesår i stadens historia. Bebyggelsen på Häggholmen utplånades när ryssarna tände eld på staden. Efter branden byggdes staden upp efter samma mönster som tidigare. Trettio år senare uppmättes staden av lantmätaren Mattias Hackzell. Kartan visar förutom gatunät och kvarter även var tomtgränserna gick.
Bildtext: Karta över Piteå stad 1750 av Mattias Hackzell. (Original i Lantmäteristyrelsens arkiv, Riksarkivet.)
Under 1700-talet växte stadens befolkning. Eftersom staden låg på en ö fanns inte utrymme för den nya bebyggelse som krävdes. Därför kom Piteå istället att få en förstad, som kallades Norrmalm. Där bosatte sig huvudsakligen hantverkare och fiskare.