Mitt möte med Zambia

Frågan kittlade förstås min fantasi och väckte intresset att få upptäcka den kontinenten. Efter några dagar hade jag bestämt mig, jag kunde bara inte missa detta tillfälle att upptäcka Afrika!

Söndag den 30 augusti möttes jag av den dallrande hettan på flygplatsen i Lusaka när jag klev ur planet. Efter en snabb ebola-kontroll och anskaffande av visum, välkomnades vi till Zambia av Mary Sinkala, den zambiska projektledaren och de två chaufförer som skulle köra oss. En lång bilresa inleddes för att ta oss de 80 milen till Chinsali som var målet för resan. En bilresa så fylld av intryck att det är svårt att sätta ord på. För mig som aldrig satt min fot på Afrikas röda jord tidigare, fanns så mycket att ta in med syn, hörsel, känsel och luktsinne. Hela tiden fanns Mary där som förklarade och tålmodigt svarade på mina många frågor.

Resan tog oss från den stundtals kaotiska trafiken i Lusaka via slumartade ytterområden där trafiken glesnade för att sedan övergå till den highway som ledde upp till Muchinga-provinsen i nordost.  Det som mest fastnade i minnesbilden var alla dessa människor som till fots vandrade längs vägen, på väg till någon eller något, jag vet inte vad.

Bilvägen passerade ett oräkneligt antal byar med hyddor byggda av soltorkat tegel som invånarna själva tillverkat, ofta av material från gigantiska gamla myrstackar.Taktäckningen består av det manshöga gräs som växer överallt på savannen och som binds ihop till kärvar som håller regnet ute ett par år innan det måste bytas ut. Hyddorna smälter färgmässigt ihop med det torra gräset och den glesa skogen. Färgerna finner man i stället på människornas kläder som sprakar i regnbågens alla färger och bärs upp av dessa vackra män, kvinnor och barn med sin rakryggade hållning.

Det finns liv på landsbygden, gemenskap är viktigt och människor ses oftast tillsammans Överallt aktivitet, människor som sitter tillsammans i skuggan, lagar mat, pratar, hämtar vatten vid brunnen, sitter vid bord längs vägen och säljer tomater, honung, sopkvastar eller kol. Här och där ses en grupp hacka ett litet fält för att så majs, potatis eller annan gröda. Upptrampade stigar leder in i bushen och mellan hyddorna. På kvällen lyses mörkret upp av otaliga eldar där människor tillagar sin mat men också av de ständigt närvarande gräsbränderna som ska ge ny jord att odla. Brandröken lägger sig som ett dis på kvällen och blandas med röken från den kolning som pågår i skogen.

Männen hugger ned träd och gör sedan små kolmilor eller kolar ibland stocken direkt och paketerar sedan kolet i säckar med överdel av flätat gräs. Dessa kolsäckar ställs sedan upp på stänger invid vägen och säljs till förbipasserande för en billig penning. Många lastbilar stannar och chauffören köper ett par säckar som sedan säljs för fyra gånger så mycket i huvudstaden. Kolningen ödelägger den glesa skogen på savannen och är egentligen förbjuden men myndigheterna har valt att se mellan fingrarna då denna utgör enda inkomstkällan för många fattiga. Nu försöker man i stället arbeta för att återplantera träd och vi passerade ett stort trädplantage längs ett par km långt hygge.

Framme i Chinsali, togs vi emot av kommunledningen och vistelsen inleddes med artighetsvisiter hos nyckelpersoner för demokratiprojektet. Positivt att viljan till förändring redan fanns liksom medvetenheten av kvinnornas betydelse och därmed också insikten om vikten av att få dem delaktiga i samhällsutvecklingen. Att delta i deras motsvarighet till våra kommunfullmäktigemöten, bjöd på nya upplevelser. Bl.a. att man inledde med bön efter att nationalsången framförts i stämmor av rådsmedlemmarna.

Chinsali känns lite som en stad hämtad ur en gammal Vilda Västern-film. Butikernas fasader är här byggda av sten i stället för timmer. Det dammar från jordvägarna, afrikansk musik skrålar ur en högtalare, doften av torkad fisk blandas av orenade bilavgaser. Hettan är kvävande då solen står i zenit, överallt människor. Förhållandevis rent jämfört med Lusaka där plastsopor ligger längs alla vägkanter. Det finns speceriaffärer som är direkt jämförbara med våra gammeldags lanthandlar där butiksägaren står bakom disk och plockar ned varor till kunden. I kött- och fiskmarknaden plockas opaketerade köttstycken upp direkt ur frysboxen. Flugorna surrar runt säckarna med torkad fisk. Grönsaker och rotfrukter säljs vid kvinnornas marknadsbord.

I Zambia verkar den kristna tron fortsatt vara en naturlig del av vardagslivet. Det är självklart att be bordsbön och självklart att be till Gud om framgång också i det politiska arbetet. Så var det också här hos oss men den tiden är sedan länge förbi. För egen del tror jag att vi har förlorat en hel del tillsammans med den förändringen.

Jag känner en värme och en gästvänlighet från alla som vi mött på resan och upplever zambier som mycket artiga, oavsett man tillhör den del av befolkningen som har det bättre ställt eller dem som har det sämre ställt. Min upplevelse är att vi har mycket att lära av dem om hur vi tar hand om varandra, om hur vi kan se på varandra och visa omsorg och kärlek mot varandra.

Så mycket är så annorlunda jämfört med min trygga invanda vardag. Det var lärorikt att få se att det finns andra lösningar som på något sätt också fungerar. Det är också nyttigt att få prova på att vara den som är annorlunda, den som avviker från det vanliga. Från mitt första möte med Afrika tar jag främst med mig det mänskliga och det gudomliga i förening.

// Mayvor Sjölund