1700-talet var en tid av jordägarreformer, nya brukningsmetoder och tekniska framsteg. Det talas om den agrara revolutionen. Byarnas samfällda utmarker delades upp mellan bönderna i Storskiftet och Avvittringen fördelade kronans skog till byarna. I och med Laga skifte på 1800-talet rationaliserades åkerbruket.
Befolkningen växte, hemmanen delades mellan arvingar och gårdar flyttade till byns utkanter. Nya odlingar togs upp och lador byggdes i tusental. Fram till i mitten av 1800-talet ersattes långlogarna av rundlogar, de små ladugårdarna av stenladugårdar och det ökade välståndet hos traktens bönder manifesterades i allt mer påkostade mangårdsbyggnader. Timmerfasader brädslogs och rödfärgades, husen höjdes flera stockvarv, fönster och dörrar fick omfattningar av vackra dekorsniderier.
Järnbruk, sågkvarnar och glasbruket i Långviken producerade mängder av varor för avsalu i Stockholm, men också för en allt större lokal marknad. Det var dels skogen som energikälla som drog till sig bruksverksamheten men också möjligheten att såga timmer. Längre söderut i landet var bristen på skog, både i form av timmer och av vedbrand påtaglig, i Norrland fanns ett överskott.
Redan under 1700-talet var Piteå en av landets största trävaruhamnar och i bygden fanns då ett fyrtiotal grovbladiga sågkvarnar. De låg i anslutning till rinnande vatten utmed Piteälvens biflöden, åar och bäckar. Detta var den tidiga industri som lade grunden för den industriella utveckling som skulle ske under mitten av 1800-talet.
År 1809 förlorade Sverige den finska sidan av landet till Ryssland. Västerbotten, från gränsen vid Ångermanland och upp till Torneälven delades året därefter upp i två län. Först från och med då existerade Norrbotten. Länets första landshövding hade sitt residens i Södra Sunderbyn men
efterträdaren, G. A Koskull, ville hellre vistas i Piteå eftersom det låg närmare huvudstaden och var trevligare än Luleå. Piteå var residensstad från 1818 till 1856 då ämbetet åter flyttade till Luleå. I kvarteret Stadsvapnet på Häggholmen i Piteå finns dåvarande länsstyrelsens kanslibyggnad. Med säkerhet vet man att byggnaden fanns på platsen så tidigt som 1819 – således ett av stadens äldsta hus och ett av många exempel på att Piteå är en levande stad med ett rikt historiskt innehåll.
Det arkitektoniska uttryck som framförallt stadsbebyggelsen har från denna tid brukar benämnas finskrysk empire. Piteås rådhus är ett av landets främsta exempel på denna stil som bara finns utmed norra norrlandskusten. Den visar tydligt hur samhället kulturellt varit orienterat österut i större utsträckning än mot södra Sverige.