Fredrik Marklund redogör för den resa han själv, Valentina Carlsson, Tony Lindfors och Jonas Lundmark gjorde till Ryssland och städerna Kirovsk, Apatity och Kandalaksha.
Måndag
den tredje november påbörjade vi vår resa mot Ryssland och städerna Kirovsk, Apatity och Kandalaksha. Vi som deltog i resan var, Valentina Carlsson- lärare, Tony Lindfors- lärare, Fredrik Marklund, projektsamordnare utbildningsförvaltningen samt Jonas Lundmark - vindkraftssamordnare.
Det tar ca sju timmar att åka från Piteå till den ryska gränsen. För att kunna komma fram i rätt tid och undvika att riskera att bli stående vid tullen som stänger 21.00 rysk tid, så valde vi att övernatta i Salla på den finska sidan. Det blev ett spännande möte med en personal som bara pratade finska och lite ryska och som helst av allt ville stänga för att få göra kväll. Som tur var talar Valentina ryska. Utan hennes hjälp hade de flesta möten vi gjorde tagit betydligt längre tid och dessutom haft ett ovisst slutresultat..
Tisdag
Med varierande resultat gjorde vi en tidig morgon för att snabbt komma igenom tullen och hinna köra så långt som möjligt av vägsträckan i Ryssland, i dagsljus. Efter sedvanlig pappersexercis, som speedades upp med hjälp av Valentina, så befann vi oss snart på rysk mark. Eftersom klockan började lida mot lunch stannade vi vid första bästa ryska lastbilshak, för att äta plättar med sylt och en kopp kaffe! Stället trotsade all beskrivning men över allt styrde en mycket vänlig rysk kvinna med ett leende som antydde en viss moderlighet gentemot oss.
Trots att vissa av oss varit i Ryssland tidigare, så slogs vi åter av hur nära vi ligger ett land som på många sätt är så annorlunda! Det är bara 720 km mellan Piteå och Kandalaksha, detta förkunnas för övrigt på de kylskåpsmagneter som man har låtit trycka upp och som finns till försäljning i hotell Belomorjes reception.
Terrängen på den ryska sidan av gränsen är full av minnesmärken från Finsk-ryska vinterkriget, och vi stannade till vid ett av monumenten bestående av en staty i form av en soldat med Kalasjnikov där podiet var fullt av blommor (som visade sig vara utav plast), gamla hjälmar från kriget och t.o.m. fenor från granater. Det är svårt för den som inte delar det ryska folkets historia att förstå syftet med alla militära minnesmärken i form av statyer och, som det skulle visa sig, även stridsvagnar. Vi fick dock en liten historielektion i slutet av resan där vår samarbetspartner Tatyana berättade om hur alla ryssar har en relation till det ”Stora forsterländska kriget”, oftast genom att far och morföräldrar på olika sätt själva deltagit i kriget.
Resan vidare på rysk mark gick genom ödemarker i stort sett hela den 20 mil långa sträckan ut till den stora väg som sammanbinder de flesta av städerna på Kolahalvön med varandra. En sak som förvånade var att den genomsnittliga ryske chauffören var så pass laglydig. Jämfört med Sverige så var det faktiskt färre omkörningar (oss undantagna?).
Ambitionen med dagens resa var såklart att få uppleva så mycket som möjligt i dagsljus. På vägen tog vi en sväng in i staden Polyaryne Zori, i vars närhet världens nordligaste kärnkraftverk finns beläget. Detta ville vi såklart få se en skymt av, något som ledde oss allt längre ut på landsbygden in i en by som på ytan såg förfallen ut, men där det verkade bo människor i nästan varje hus. Något kärnkraftverk blev det dock inte eftersom vägen ditut spärrades av en checkpoint..
Det hann bli skymning innan vi var framme i den kombinerade gruv- och turistorten Kirovsk, belägen i Khibinybergen.
Hotellet är värt ett särskilt omnämnande, pampigt i en välvd båge, målat med en grönaktig pastellfärg och med stora fräscha moderna rum som hade utsikt mot de omgivande fjällen. Utifrån tidigare erfarenheter så var det något helt annat än vad vi väntat oss.
Onsdag
I Kirovsk, som har ca 30 000 innevånare, rådde full storm och det var med visst besvär vi hittade ett matställe som serverade god rysk mat, inga fiskpuddingar här inte! Morgonen därpå var klar och kall och de omgivande fjällen pudrade med nysnö. I lobbyn mötte ENERU:s ryska projektledare upp och tillsammans åkte vi till Kirovsk Tekniska Högskola, som man skulle kunna beskriva som ett mellanting mellan ett tekniskt gymnasium och ett universitet. Första punkt var en rundvandring där vi slogs av hur fina och välrustade lokaler skolan hade. Vi fick också tillfälle att träffa skolans rektor och ett antal lärare och resonera med dem. Under förmiddagen skulle också Jonas ge sin föreläsning kring vindkraft och intresset var mycket stort, det blev inte sämre av att det delades ut ”piller” i form av tablettaskar från Vindkraftscentrum, som enligt föreläsaren skulle göra åhörarna positiva till vindkraft! Frågorna efteråt ville aldrig ta slut, framförallt var lärarna sugna på att prata...
Gruvstad byggd av lägerfångar
I staden har det stor gruvföretag som äger de flesta av gruvorna i närheten låtit bygga ett kombinerat museum och ”visitors centre”. Detta var nästa punkt på dagordningen och vi hade en mycket intressant rundvandring där guiden bland annat berättade att staden var byggd av lägerfångar på 1930 talet och att man lät 30 000 kineser bygga järnvägen till Murmansk.
Vi fick också redan på att man 1974 och 1982 sprängt två kärnladdningar djupt inne i berget, bara två mil från staden, för att kunna utvinna mer malm. Båda gångerna lades projekten ner p.g.a. olika hinder med transporter.
Borgmästaren i Kirovsk hade vi träffat tidigare vid ett projektmöte i Piteå och nu fick vi tillfälle att träffa honom på hans hemmaplan. I det samtal vi hade med honom framkom att det fanns många faktorer att ta hänsyn till när det gällde stadens utveckling. Turismen är en näring med stor potential men där finns också en hel del andra ekonomiska värden att väga in, inte minst gruvdriften som har enormt stor betydelse för staden. Huruvida förnybar energi, t.ex. i form av vindkraft är tänkbara investeringar återstår att se.
Apatity
Från Kirovsk färdades vi ca 20km till Apatity, en av de största städerna på Kolahalvön med sina ca 60000 invånare. Namnet Apatity kommer från mineralen Apatit som bryts och förädlas i området. Staden har flera universitetsfakulteter som utgör grenar av S:t Petersburgs universitet. Vi fick möjlighet att besöka ytterligare ett museum med mineraler och inte minst borrkärnan från den borr som trängt djupast ner i jordskorpan, se wikipedia: ”Man började borrandet den 24 maj 1970 och avslutade det år 1989. Hålet blev 12 262 meter djupt.”
Apatity bjöd också på en del spännande shopping som knappast hade låtit sig göras utan Valentinas hjälp. Det blev några ryska kortlekar kartor, böcker och allehanda ätbara ting.
Härnäst väntade bilresan Apatity-Kandalaksha, en sträcka på ca 15 mil. Väl framme i Kandalaksha checkade vi in på hotell Belomorje, ett välkänt namn för de pitebor som rest till Kandalaksha. En lång dag led mot sitt slut och mängden intryck att bearbeta var många, ändå hann vi med en kvällsbio på rummet innan det var dags att släcka lampan.
Torsdag studiedag för ryska lärare
Programmet denna dag var faktiskt huvudanledningen till vår resa. Vi hade, utifrån våra erfarenheter av att utbilda pedagoger i Piteå inom området energi, fått en inbjudan att hålla en studiedag för ryska lärare i motsvarande åk 4-9. Utmaningen var att de flesta inte kunde engelska och att vi skulle försöka kommunicera att det är roligt och spännande att experimentera redan tidigt i grundskolan.
Innehållet i workshopen handlade om grunden till varför vi gör detta (klimat, och vårt beteende), om energiformer, om att tillverka en motordriven propeller och att köra motorn baklänges, samt att bygga det mest effektiva vindkraftverket. Stämningen var minst sagt uppsluppen och det utbyttes många glada kommentarer (åtminstone tror vi det..)
Till stor hjälp var de översatta instruktioner som Valentina hade gjort och såklart den hjälp som vi kunde ge till pedagogerna tack vare henne.
Eftermiddagen avrundades med ett möte kring vårt fortsatta utbyte. Det fanns en mycket tydlig önskan från skolchef och rektorer att fortsätta och fördjupa samerkan med Piteå och de var på stående fot villiga att avsätta resurser för detta. Vad som blir resultatet återstår att se, men förutsättningar finns för ett fruktbart utbyte, med betoning på utbyte av erfarenheter och tankar om hur undervisningen kan utvecklas. Vi ser potential i att lära mer kring hur de undervisar i bl.a. matematik medan de gärna vill lära mer om hur vi arbetar med värdegrund och motivation samt, inte minst, engelska.
På aftonen bjöds det på en mycket god avslutningsmiddag på restaurang och vi tog avsked av representanterna från Kirovsk och Apatity. Kvar fanns pedagogerna från Kandalaksha som nu bjöd oss på en köpfest där de utgjorde expertis på vilken choklad, vilket te eller vilken ryska kaviar som var mest köpvärd. Ut kom vi till slut med många av våra julklappsinköp räddade och vi skildes åt med en förvissning om att detta inte var sista gången vi sågs.
Fredag morgon åkte vi efter ett tips från en av de ryska pedagogerna, Grigory, för att titta på Vita havet och för att se Kandalaksha från ovan. Med -15 grader och en begynnande gryning var det nästan magiskt. Från denna naturupplevelse åkte vi sedan tillbaka till staden för att ta med några piroger som vi blivit lovade dagen innan. Vi hade känt den ryska gästfriheten under hela vår vistelse, men här nådde den nya höjder då köksan på skola 10 överräckte fyra kassar med sammanlagt 80 stora piroger!!
Med livet som insats – men vi vände
På vägen hem åkte vi in i det tidigare finska staden Alakurtti, som numer ligger ca 6 mil in på rysk mark. Vi hade sett på kartan att vi kunde köra ut närmare den finska gränsen och på så sätt skulle det inte bli en särskilt stor omväg, men då vi kom fram till den passage över en älv vi sett på kartan så blev det stopp… Bron saknade delvis räcke och var förstärkt med ett antal utsägade bjälkar som låg ovanpå ett fackverk… Vi gjorde ett halvhjärtat ”försök” men valde vi tillslut att backa och ta den långa omvägen tillbaka, trots allt en upplevelse att minnas.
Resan till Piteå tog sedan resten av dagen i anspråk och vid sextiden på kvällen var vi tillbaka på hemmaplan, rika på upplevelser och möten med människor och med en stark vilja att få ge fler pedagoger möjlighet att få uppleva samma sak.
/Fredrik Marklund
