Allt är inte som man tror… under de dagar vi var i Kina blev jag berörd, konfunderad och fick stanna upp mitt i steget inför det jag mötte.
Allt är inte som man tror…
Det går ju inte att berätta om Kina eller inbilla sig att man vet särskilt mycket om Kina för att man varit där några gånger. Vi var där förra veckan, Helena Stenberg kommunalråd, David Sundström näringslivschef och så jag. Men under de här dagarna som vi var där blev jag berörd, konfunderad och fick stanna upp mitt i steget inför det jag mötte.
Den lilla delen Kina som vi nu mötte är Dongying vid Gula flodens utlopp, en drygt 30- år gammal medelstor kinesisk stad där det bor ett par miljoner. En stad som vill bli en ekologisk modellstad och baserar sin tillväxt på Kinas näst största oljefält som finns där. Jag minns vad jag tänkte när jag var på väg dit första gången och jag minns hur mina felaktiga föreställningar sprack. Det var inte alls som jag trodde att det skulle vara.
Ja, de vill väl visa upp det finaste och det bästa, var reflektionen jag mötte när jag kom hem och berättade. Ja, kanske men så gör ju vi också. Vi visar det mest spännande, det finaste, det mest intressanta, det häftigaste…
Häftigt… ja det måste man ju säga om den gigantiska utställningshallen för stadsplanering som vi började med att besöka. Här finns det som var, det som är och det som ska bli. Här finns kopplingen till Sun Wu, kanske den genom tiderna störste krigsstrategen som kom härifrån. Det är viktigt att veta vem man är, varifrån man kommer och vart man ska. Det är vad vi ser här i detta hus byggt för att visa på den planering av staden som görs. Hos oss har vi inget fint hus som visar på vart vi ska, däremot att det viktigt hos oss att ha med medborgarna i diskussionerna om det framtida Piteå.
Här i Dongying planerar man för att det ska vara gott för människan att bo, att arbeta och att leva. Hos oss planerar vi får samma saker. I Dongying börjar man i stort sett från ingeting medan vi planerar utifrån ett Piteå som snart fyller 400 år. Vi förtätar men här i Dongying planerar man och bygger för att det ska vara luft mellan husen och att det ska finnas gott om områden för människan att vistas på under sin fria tid. Det man vill är att skapa är en modell stad för en ekologisk civilisation. Hos oss är också utgångspunkten att vi ska vara ett uthålligt samhälle där det är gott för alla att bo arbeta och leva. Vi möter våra utmaningar på olika sätt men målen är likartade.
Överraskande. Jag tror att det inte bara är jag som tänker att kineserna är svåra att kommunicera med och då tänker jag inte bara på språket. De vi möter har en massa humor, är relativt öppna och även ganska privata. – Jag hatar enbarnspolitiken, var nästan det första en av de anställda sa när vi pratade om Kinas familjepolitik. Jag önskar så att jag kunde få ett barn till, men visste att det bara fick förbli en dröm, då de inte kunde ansöka om ytterligare ett barn, eftersom varken hon eller hennes man kom från en enbarnsfamilj.
En kväll bjuds vi hem till Mr. Chen Guangfeng, som är ansvarig för förvaltningen för utländska relationer. Jag förstår att det är rätt ovanligt eftersom man vanligtvis träffas på restaurang. Han kommer flera gånger tillbaka till att vi är vänner och som vän har man förtroende för varandra och vill också jobba tillsammans. Det är det vi ska göra. Vi hoppas få se något fotbollslag i Piteå nästa sommar på Summergames. Äldreomsorgen är också ett prioriterat område då man i Kina står inför en enorm utmaning med en ökande äldre befolkning och ett traditionellt system som börjar spricka.
Under de två år vi har lärt känna varandra har en god grund lagts för ett praktiskt konkret samarbete och det är den resan vi måste påbörja nu.