Som barn hade jag oändliga drömmar om framtiden och om vad just jag skulle bli när jag blev stor. Delfinskötare, popstjärna och designer var några heta alternativ efter att jag insett att jag hade väldigt liten chans att lyckas inom yrket som prinsessa. Jag kanske kunde bli polis? Eller världens bästa skridskoåkare?
Ju äldre jag blivit har jag, sorgligt nog, förlorat fler och fler av mina många drömmar i takt med att jag blivit klokare och kanske även mer relevant.
Jag vill inte säga att jag lärt mig "att vara nöjd med vad jag får", inte alls.
Kommer jag inte åt det jag suktar efter, då ser jag till att jobba tills jag uppnått mitt mål. Däremot kanske jag insett att man inte behöver bo granne med Tom Cruise för att veta att man lyckats.
Jag har inte slutat drömma, jag drömmer bara mer om saker som är lättare att uppnå och har större betydelse för mig personligen än social status.
Jag vill vara lycklig, nöjd och bekväm, men så klart det måste kosta. Dock hellre i ansträngning än pengar.
För en tid sedan satt jag och småpratade med min tolvåriga lillasyster. Hon har precis börjat ta sånglektioner och berättade att hon drömmer om att få åka på turné i Sverige med ett coolt hårdrocksband. Hon påminner inte bara lite om mig själv. Under samma konversation så insåg jag en sak, lycka för mig, det måste ju tamejfan vara att äga ett mangoträd. Jag har ingen aning om varför, men det blev plötsligt så tydligt.
Har jag tak över huvudet, ett jobb jag tycker om, en snubbe som älskar mig, kanske ett gäng busiga ungar och ett mangoträd – då är ju lyckan uppnådd på något vis, och den tanken är så himla underbar. Pressen att bli bäst, att bli lyckad och rik, den finns inte riktigt kvar.
Det räcker så väl med mitt mangoträd.
Text: Johanna Eriksson, ES1D
Foto: Agnes Lundberg
