”Det är ingen som vill va med mig, min familj hatar mig och jag är fet som en ko.”
De orden skrek jag åt min pojkvän när jag var som mest deprimerad, en sån där sommardag när vem som helst skulle sjuda av glädje och välmående.
Solen sken igenom mina smutsiga fönster och landade likt en matta på golvet intill mina armar som hängde ner från sängkanten. Det var kvavt i lägenheten, så som det kan bli om man inte öppnar fönstret en stekhet dag. Jag hade legat i min säng hela förmiddagen stirrande på den persienn som stod så förfärligt snett i fönstret. Liggandes där i sängen rann plötsligt något blött och varmt ned från mina kinder. Jag grät.
Innan jag skulle bryta ut i storgråt plingade min dörrklocka. Hjärtat hoppade upp i halsgropen när ett så högt ljud störde min tystnad. Jag går fram till dörren, öppnar, och försöker hålla masken samtidigt som jag pressar ut ett ynkligt ”Hej”. Det är min pojkvän som står där i dörröppningen. Mina randiga kinder går inte att undgå och han håller om mig hårt en lång stund.
Efter timmar av prat så fick han mig faktiskt att må bättre. Han fick mig inte bara att må bättre, utan han gav mig den första inspirationen att faktiskt ta tag i min lathet och göra någonting! Från den dagen och framåt så tänkte jag att jag hade nått min första och förhoppningsvis sista botten, så nu var det bara att blicka framåt.
Jag skaffade ett träningskort på Korpen och det var det bästa val jag gjort på länge. Den sprudlande glädje som fyller min kropp varje gång jag dansar runt på gruppträningsrummens golv ger mig så mycket glädje. När ljuset som lyser upp salen dimmas ned och musikens volym höjs till max är det dags för final, en final för att ta i med all kraft man har kvar i kroppen och använda den styrka varje människa besitter. Det får en att dra på smilbanden lite extra.
När jag tänker igenom min depression så kommer jag fram till att det var en bra sak. Ibland måste man nå botten för att kunna bygga upp sig och ta sig till toppen. Hade jag aldrig upplevt den perioden hade jag aldrig insett hur mycket jag faktiskt är kapabel att göra.
Förutom från min pojkvän, så har lärt mig att hitta inspiration från så mycket mer i mitt liv. Den bild jag ser nu är full med liv och hopp, precis som den vackraste sommardagen.
Text: Eva Wiklund MP2, 2011